Idag är de den 26/8, dvs för en månard sedan landade mitt plan i NEWYORK och mitt äventyr började här på andra sidan Atlanten. Kommer ihåg dagarna innan jag skulle åka, fattade inte riktigt att det var dags och så känner jag väl än idag att jag inte riktigt fattar att jag verkligen är här.



Tiden har gått väldigt fort här borta än så länge men ändå inte, känns som jag bara är på semester och åker hem imorgon, men så är det inte. Ett år är inte mycket om man tänker efter, ett år i sitt liv är ju lixom ingenting. Får man chansen som jag att kunna åka iväg och jobba med de man tycker är kul och åka till ett land som är sååå annolunda än Sverige så ska man ta den.

Man är ledsen, man saknar någon, man är arg, man är förvirrad och man är olyckligt kär, sådana saker som skulle kunna hända hemma i Sverige också, man får inte ge upp för sånna skitsaker. Jag har varit med om saker REDAN som kommer göra mig starkare längre fram i livet och mer kommer jag få lära mig. Alla folk här på andra sidan är så trevliga så man trivs och man känner sig som hemma, alla hälsar på alla. Man är inte van att folk ska fråga hur man mår (även om vissa bara gör de för dom ska göra de), man blir chockard varje gång någon fråga hur man mår så kommer man på sig själv att man står och ler..."Någon frågade hur jag mådde", man blir glad inombods av sådant.

En månard har gått, 11 månader till sen ska jag hem till Sverige. När jag tänker att jag ska hem till Sverige och aldrig mer får bo amerikanst så blir jag lite deppig. En sådan sak som att gå utanför dörren och kolla åt höger-vänster och se HÖGA BEEERG överallt, naturen är så underbar. 11 månader kvar, jag får ta vara på tiden som jag har kvar.



Nu ska jag leta upp en riktigt cowboy (de enda som finns här i byn typ), gifta mig med honom och få ett lyckligt liv här i Golden-Colorado-USA.

P&K Ellen