Jag har inte vågat tänka på hur nära jag är slutet på mitt au-pairande, men härrom dagen fick jag det IN MY FACE. om 8 veckor står jag på svensk mark igen, det kommer gå fort på gott och ont. Jag längta att komma hem till min familj, gnugga näsa med Ville-bus och kunna gå på Börjes när jag vill (tro det eller ej, jag saknar börjes).

Varje gång jag gör något eller besöker något så tänker jag ,"kanske är det sista gången jag gör dehär nu, passa på att njuta nu Ellen", men det funkar inte så i mitt huvud.

Imorse åkte J´s föräldrar hem till Minnesota igen, sista gången för denhär gången jag träffade dom, kunde inte hålla min tårar tillbaka igår när vi sa hejdå till varandra. Det känns så sjukt att det gått så fort men ändå har jag fått uppleva så mycket, och jag har mina hostpäron och hennes föräldrar att tacka för jag kunnat hitta på så mycket som jag gjort.

Men jag har besämt mig för att jag ska komma tillbaka snart, jag måste de!

Paniken smyger sig på, har ont i magen och känner min hjärta gör ont. L´ berättar för mig varje dag att hon ska följa med mig till Sverige när jag åker hem, får se om hon hinner ångra sig innan 8 veckor.

P&K Ellen